OBS! Med risk för uppror över anonymiteten igen så måste jag ändå få skriva av mig...

Så fort man börjar känna sig lagom tillfreds med livet så smäller det.. Varför är det så?.. Livet är tufft ..javisst.. men ibland undrar jag hur mycket man ska tåla......Det finns en person i mitt liv som jag valt bort för att inte bli helt jävla psykiskt förstörd (ok jag är ju det redan, men ändå!) .. På något sätt hade jag lyckats acceptera att det måste bli så och känna mig skapligt trygg igen... tror ni inte på självaste fan oxo att människan(läs djävulen) dyker upp här utanför mitt hus!! Som om ingenting hänt! Känslan då går inte att beskriva, men ni får tänka er att er värsta mardröm just slår in! Olika minnen spelas upp som små filmsnuttar i ultrarapid. Huvudet blixtrar och kräkan sitter i halsen...Jag blev helt kall o bara skakade.. Å va gör man då när man har huset fullt med barn och man inte vill ställa till med ett herrans liv?

Kunde inte vara kvar hemma ens... Å var ska jag ta vägen?... Plötsligt så är man ensammast i hela världen... Så kändes det... Jag blev helt totaly förstörd. I morse när jag kom hem var plågan iaf borta.. Jag vet inte hur, men jag bryr mig inte heller.... Jag vill inget veta...Nu kommer jag dessvärre gå å oroa mig resten av livet för att DET ska dyka upp varsomhelst närsomhelst.....Jag hade hoppats på att DET flyttat till världens ände!

När ska man nånsin få lugn och ro i själen..... suck..

Nu ska jag gå ut i skogen å skrika högt!

 *D*